huruvida man ska lägga sig i hur andra föräldrar uppfostrar sina barn är svårt. för det mesta utgår jag ifrån devisen att alla gör så gott de kan för att deras barn ska bli snälla och goda. men så händer det ibland saker, som gör att man knappt kan hålla tyst. och idag ångrar jag att jag gjorde det. det var mamma som sa att jag inte skulle säga något, att det skulle bli bråk, och jag följde hennes råd.
följande händer:
vi var på stranden. en liten pojke, runt tre år, hans mamma och hans mormor var där. mamma och mormor hade bestämt sig för att pojken skulle leka i vattnet. det ville inte pojken. mamma&mormor höll fast ungen i vattnet samtidigt som han skrek av rädsla. "snälla mormor, snälla mormor, ni är dumma, snälla sluta", "snälla sluta jag är så rädd", "håll i mig, håll i mig snälla mormor", "sluta sluta vara dumma mot mig!". mamma&mormor bara skrattade medan pojken i panik försökte undvika vattnet. mamma sa "sluta skrika", medans mormor skvätte vatten på honom. när de väl kommer upp ur vattnet gråter pojken. mamma säger "sluta skrika, annars får du sätta dig i bilen".
det var fruktansvärt. jag ville gå fram till mamman och ge henne en smäll på käften. hur kan man göra så mot sitt barn? hur kan man vara så fruktansvärt opedagogisk att man tror att man vänjer en unge vid vatten genom att hålla fast honom samtidigt som han skriker av rädsla? föräldrakurs, någon?
och här kommer problemet. skulle jag säga något? jag blev så arg, och samtidigt så ledsen. min pappa sa att det inte skulle löna sig om jag sa något. att mamman inte skulle förändras ändå. och kanske har han rätt. han sa att om jag sa någonting gjorde jag det för min egen skull, för att jag skulle må bättre. men jag tyckte så synd om pojken. jag skulle sagt något, men inte för min egen skull, utan för hans. man får inte plåga små barn baraför att man skapat dem.
jag har varit med om en sånhär sak en gång innan. inte heller då sa jag något. det ska jag börja göra nu. sen får folk tycka vad de vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar