pust

nu har jag skrivit färdigt min uppsats. eller. den har väl varit färdig ett bra tag, men nu har jag gjort sista grejerna. séamy har börjat på dagis idag. det känns sjukt konstigt. nu har vi varit vi i tre veckor. och så helt plötsligt är det jag. min lilla gris. det nya dagiset är superfint, utanför séamys avdelning står det stora trähästar som han är mycket förtjust i. séamy har kommit i trotsåldern. i min naivitet trodde jag att man kom i trotsåldern när man var typ tre. han är asjobbig. han gör ALLTING han inte får göra. och när jag säger nej gör han det igen. och igen. och igen. skrattar gärna lite åt min maktlöshet samtidigt. jag blir tokig på honom. VAD GÖR MAN? vad gör man när ens unge gör allting som är farligt, allting man säger åt honom att inte göra? han förstår inte orsak och verkan. charlie försökte hota med att han inte skulle få se shaun the sheep (även kallad eeep här hemma) men han fattar ju inte det. alla våra metoder är bara desperata, men man MÅSTE säga något när han testar en HELA JÄVLA TIDEN. han kan inte gå dessutom. däremot pratar han. han kan säga polisbil, dator, en annan (används frekvent när det står kakor på bordet). och en massa annat. härmar allt. jag tröstar mig med hans tal när han vägrar gå. för han kan gå. han bara gör det inte. jag fattar inte varför. jag förstår inte problemet. han kan gå snabbt, han kan gå långt, men han gör det bara ibland. jag börjar undra om han är lat. jag har fått en latmask. tur att jag älskar honom så mycket.
nu ska jag gå och hämta honom på dagis alldeles strax. sen ska vi till stan. sen till lisa och albin. sen till mamma och pappa för charlie ska ha svenska med pappa.