om en vecka åker vi till frankrike. séamy behövde nya skor. när de kom fick jag dem inte på honom. panik. i sedvanlig ordning hade jag ryckt bort prislappar och grejer INNAN jag provat. jag lär mig nämligen aldrig. snäll unge som han är lät han mig prova igen och det gick att lirka på dem. jag behövde en teknik. det känns bra. skor till en snart2åring som kräver teknik för att tas på. han vill dessutom bara ha sandaler. först ville han bara ha stövlar. STÖFFLAR skrek han varje gång vi skulle ut. nu är det sandaler. DALER skriker han. och det ösregnar. och jag säger nej och han skriker daaaaaaler mamma. så jag låter honom ta på sig sandalerna och hoppa i vattnet och bli blöt. tror att han ska lära sig. det gör han inte. han bryr sig inte om att han blir blöt. jag säger att han kanske kan ha stövlarna nu när det regnar, han älskar ju stövlarna. IIIIINTE STÖFFLAR skriker han.
séamus bestämmer allt. allting är inte. ska vi killa pappas fötter? inte killa pappas fot säger han. börjar nästan gråta. hur kan jag föreslå något så dumt (därför att det var dödskul igår morse)? vill du ha mat? INTE MAT. du kan få ketchup till. INTE KEFFUFF. slänger tallriken på golvet (du älskar ketchup). séamus bestämmer allt. séamus vet till 110% vad han vill men framförallt vad han inte vill. saker han vill göra inkluderar: leka i sandlådan när det ösregnar, titta på hönan och tuppen när jag är dödstrött, spola ner saker i toalettstolen, dricka ur mugg trots att han häller ut vattnet på golvet efter ett tag. han bestämmer vad han ska ha på sig. skjorta säger han. keffs, pappa keffs (betyder att pappa också ska ha keps, har han inte det blir det katastrof, jordens undergång), inga byxor. men du kan inte gå ut utan byxor séamus det är kallt. IIIINTE BYXA! skriker han. och så måste du ha jacka, du kan få ha din adidasjacka. INTE JACKA! vill du sitta i vagnen eller gå? IIIIINTE VAGN. vill du gå då? IIIIINTE GÅ.
jag tar en paus. inte bara från séamus. för trots allt är han fortfarande världens goaste. säger älskar mamma, smälter mitt hjärta. blir pusshunden. klappas, kramas, sjunger, skrattar, springer och pratar, pratar, pratar. nej, charlie och jag är i den största krisen vi någonsin varit i. det löser sig, det gör det alltid. men jag är ledsen och trött och sårad och jag behöver sova. själv. hel natt. hemma vaknar jag halv sex varje morgon. det är så ljust. i vanliga fall ljust och sommar nu men nu är det bara ljust och jag längtar inte efter att gå upp.
nu går jag snart och lägger mig. 180-säng all by myself. semester snart. rastlös. allt i skolan färdigt och jag vet inte vad man gör när man är helt ledig. vad gör man? jag fixar på balkongen. mina blommor, men det tar inte mer än en 20 minuter att sweettalka dem varje dag.
alltså jag kan inte kolla på tv på grund av de här jävla blåssakerna. jag står inte ut. jag hatar fotboll i vanliga fall, men jag sover hos mina föräldrar och pappa kollar. hela tiden tuuut tuuut. och så ska man förbjuda men det får man inte för det ingår i deras kultur att tuuuuuuta hela fotbollsmatcher igenom. det är avtrycket den sydafrikanska kulturen kommer att göra på omvärlden - tuuuut tuuuut.
alldeles för mycket information i ett & samma inlägg, vet inte vad jag ska börja kommentera på när jag vill skriva SÅ mycket. jo Frankrike. jag hoppas du får välbehövlig dödskön semester.och sen - trots. gud. ebbe körde stenhårt ett tag, eller gör fortfarande, fast i omgångar. just nu är han en ängel. men ibland så bara..får jag gå in i ett rum ensam, stänga dörren och slå nävarna mot väggen. för att jag blir tokig på att allt ska vara en kamp hela tiden, varenda blöja strumpa matbit allt. så kanske man har bråttom till tåg & skola, eller till något man planerat som skall vara kul. & ebbe vill inte. något alls. typ gallskriker rätt ut & jag känner mig som en skitmorsa som inte kan hantera något. men nu som sagt, en paus. ser fram emot nästa svacka*inte* vidare - om er kris kan jag inte skriva något direkt gällande er, jag är ju alldeles för långt bort, för dålig vän, för att veta eller förstå, men jag hoppas att det löser sig & blir bra på något vis. det kommer det ju såklart bli. saker händer & oftast blir man starkare av det...jag tror att par som föder barn ihop är så jävla starka som fixar ihop. tror att det är så sjukt påfrestande att lära sig leva om på ett nytt vis, & så blir man antingen superstark genom alla prövningar, som par, eller ensam. & blir man ensam så blir man stark av det. jag har ju bara haft barn ensam och sen med oscar men det går inte alls att jämföra tror jag..träffas och bli nykära och typ inte veta hur livet innan barn var, bara med, och så lever man lite i det där nykära glittret där man fortfarande piffar till sig varje gång man ska ses och fortfarande aldrig har bråkat. eller nu har vi såklart det, nu är det den osminkade sanningen i mjukisbrallor som lullar runt här hemma & är grinig över det ena & det andra.
SvaraRaderapust..jag skriver allt det här mest för att...få vara med på ett hörn i ditt liv & vill att du ska veta att jag gärna snackar. närsom.
mest önskar jag dig en skön semester, som sagt.
hoppas ni slipper regn & bara får massor med sol! kramhej