jahaja

idag läste jag en ny bok för séamus. den handlar om polly om ska sova. hon är lite rädd för olika saker. till slut så rädd så att hon går in och väcker sin pappa. pappa säger att han måste gå upp klockan sju för han arbetar och det är pollys arbete att gå upp klockan sju och gå i skolan. om polly inte gör sitt arbete, då vet hon vad som händer. ja, säger polly då, då får jag smäll. alltså, detta är en barnbok, och ungen får smäll om hon inte gör som pappa säger. och boken är inte SÅ gammal, från början av åttioåtalet. hon får inte smisk utan SMÄLL, pang bom tjoff. nu måste jag skriva om boken varje gång jag ska läsa den. igår var jag iofs nära att ge séamus en smäll. alla som har barn vet att det kommer tillfällen då ungen gör något som gör en instinktivt vansinnig. mina såna tillfällen är alltid när séamus gör något på mig som gör ont. igår bet han mig. JÄTTEHÅRT med sina små VASSA tänder. jag skrek av smärta - det gjorde fruktansvärt ont - och jag liksom bara föste bort honom från mig, ville inte ha honom nära, brydde mig inte om det gjorde ont på honom. han blev rädd för att jag blev så arg, skulle klappa mamma men jag ville bara ha bort honom. när det gäller att slåss har jag nolltolerans. jag tror inte på att små pojkar slåss. charlie som lever i stenåldern tycker att séamus ska lära sig slåss. jag tycker naturligtvis att séamus ska kunna försvara sig, men mitt mål med uppfostran är självklart att han ska kunna krossa...ehrm...fienden med ord. jag har själv aldrig slagits fysiskt och jag förstår inte riktigt vitsen med det. i vilket fall får séamus varken slåss eller bitas och gör han det blir det repressalier. nu är han väldigt liten, men han kan säga förlåt och klappa om han gör något. han slår ofta charlie. jag vet inte om det är någon slags bestraffning för att han inte är hemma så mycket. han lappar till honom på riktigt. jag blir jättearg. säger att så får du inte göra, säg förlåt och klappa pappa. han säger förlåt och klappar pappa, och en minut senare lappar han till honom igen, säger förlåt och klappar och sen håller det på så. tur att han är snäll för det mesta. just nu är det "vad är det" "vad gör farbrorn/flickan/pojken/tanten" för hela slanten. jag försöker att alltid svara, även om det är enerverande ibland. jag tror på att svara på barns frågor, och jag tror på att stimulera nyfikenhet. det är skitsvårt ibland, när man svarat på femton miljoner frågor, men en skräck för mig är att bli en sån som tystar sitt barn. ni vet, när barnet frågar och frågar men aldrig får svar och till slut lär sig att det inte är någon vits att göra det. man kan inte vara perfekt som förälder, men man kan iaf ha mål att sträva mot, mål för hur man vill vara, och jag vill att séamus nyfikenhet ska växa och bli omättlig.

för övrigt har vi köpt en 50 cm hög timmy lamm till séamus samt en tröja med en björn och flygplan på. han fyller ju två snart. helst av allt vill jag göra en shaun the sheep-matta till honom. jag vet inte om jag vågar mig på det. hade den varit billig hade jag testat, men den är svindyr och jag har aldrig gjort en matta förut. jag kommer få betala minst 600 med porto. det är för mycket för att chansa. sy kan jag dock göra, och brodera. så det ska jag beställa och brodera till honom, en shaun.