varje gång det regnar slås jag av min totala brist på regnkläder. jag tänker att jag måste köpa. sen blir det sol och jag glömmer bort det - regn vad är det? - och sen när det regnar igen börjar det om. med tanke på att jag alltid är ute borde jag rimligtvis vid det här laget ha regnkläder men det är ju så trååååkigt. det finns jättefina regnkappor från danefä men de är så jävla dyra. och tretorn har en men jag betalar inte 2500. eller jag skulle kunna göra det men det känns inte som en prioritet nu. åh nu hittade jag en blommig på ellos. 599 men jag har 40% rabatt wee. 98cm lång. ni vet vad det innebär va? jag är 167cm lång. till knäna! alla kappor borde räcka precis till knäna. min kamp mot kläder som slutar på låret kommer troligtvis att pågå i evigheter. INGEN är snygg i det och om du tror att du är det så ska du veta att alla skrattar bakom din rygg.
jag har varit ute och promenerat. jag gjorde ett UTKAST här och gick ut och sen tillbaka. det ni. dagens teknik! iaf var det skönt. jag såg två döda paddor. ena fick jag titta riktigt noga på för den hade liksom blivit krossad och blivit...ehrm...rund. ena ögat stod ut. ganska äckligt faktiskt. jag petade inte på den. när vi var i grundsjön häromdagen hittade jag en bebispadda med tre ben. séamus blir alltid väldig imponerad av mina djurfångarskills. han har reda på vilka djur jag klappat sen han föddes, tex. mamma klappa häst. mamma klappa padda säger han. jag låtsas att ingen annan vågar och att jag är jättemodig. det enda djur jag är rädd för är hundar. eller, rädd för kanske är fel ord. snarare hatar jag hundar. eller det var väl också fel ordval. jag har problem med hundägare. många hundägare förstår inte att :
1. det inte står inskrivet i grundlagen att alla människor måste gilla hundar,
2. det är kopplingstvång. detta gäller även "jättesnälla hundar" och hundar som "bara vill leka" eller "bara är en valp".
3. hundar inte är som barn. hundar är djur. ett djur är ett djur är ett djur.
jag förstår inte hur det gick till när hunden blev så...mänsklig. hundägare talar ofta om sina hundar med mänskliga adjektiv. han är så snäll. han är så gullig. när jag fått barn och ibland träffade människor utan barn märkte jag att vi ofta, när vi pratade om séamus, även pratade om den personens hund. "séamus vaknar så tidigt på morgonen nuförtiden", kunde jag säga och få motrepliken "alltså det gör min hund också, står vid sängen och drar i överkastet vid sex-tiden". helt normalt. helt normalt att i ett samtal om människobarn prata om och jämföra det med en hund.
alltså, jag skulle kunna orera om min inställning till hundar i en evighet. det har jag inte tid med. anledningen till att hundar och dess ägare just nu får motta en stor del av mina aggressioner är att min son är jätterädd för hundar. han är jätterädd för att en granne låter sin hund springa löst i bostadsområdet och en dag hoppade upp på honom. därför skälver nu min son som ett livet löv varje gång hundar kommer i närheten. och jag smider planer på hämnd.
Jag är helt med dig vad gäller hundägare. Skillnaden är att min unge ÄLSKAR hundar och vill klappa alla som kommer i vår väg. Då brukar jag köra med "Vi känner inte den hunden", men då och då säger ju så klart ägaren att "hen är jättesnäll och hen fullkomligt älskar barn". Ok, kör då liksom, men då förväntar jag mig också att jag kan släppa fram min unge utan att hunden hoppar på henne eller skäller henne rätt i ansiktet. Gissa vad som händer varje jävla gång. Vad är grejen med det liksom? Varför säger man att hunden är bra med barn när den inte är det?
SvaraRaderavarje gång det sker en...ehrm...hundattack så säger ägaren att "men min hund är ju så snäll" eller "den har aldrig gjort något sådant innan". det är som om man glömmer bort att alla hundar har jaktinstinkt, och att alla hundar är djur. hur vet de att hunden är bra med barn, hur många barn har hunden träffat, vad betyder bra med barn. den kan vara GLAD i barn och när en hund blir glad blir den ofta hoppig och slafsig. jag tror att många hundägare TROR att de har kontroll över sin hund, men de missar någonstans att hunden ändå är just det - en hund. de VILL att deras hund ska älska barn och tolkar alla tecken hunden ger till dess fördel.
SvaraRaderajag som är en sur jävel får alltid onda blickar när jag gör en omväg runt stora hundar. egentligen är det inte hunden jag inte litar på - det är ägaren. ägaren måste känna sin hund så pass att de vet hur den reagerar i olika situationer, och eftersom hundar är djur kan de aldrig vara säkra. klappa på egen risk, hade jag sagt.
Ja, att "hen älskar barn" kan ju underförstått innebära "älskar att ÄTA barn" också :)
SvaraRaderahehe
SvaraRadera