vissa dagar, vissa stunder i vardagen fylls jag av en sån gränslös kärlek till mitt barn att jag inte vet vart jag ska ta vägen. det är så mycket kärlek, så mycket rå ömhet, övertygelse och fullständighet att det gör ont i mitt hjärta. det känns som om jag måste bita tag i något, ungefär som när jag blir arg på motvinden när jag cyklar, då vill jag bita och slå i den för att jag känner mig så maktlös. så känns ibland min kärlek till séamus. jag känner mig ibland totalt naken, avskalad, inför denna 13 kilo tunga varelse. och ibland när han springer iväg från mig, på ängen för att titta på kossorna fylls jag av känslan att han är ute ur mina händer. jag bar på honom, jag födde honom, men han är en egen människa utom min kontroll och vad jag än gör är han aldrig min, jag kan aldrig gömma honom någonstans. så fort han kom ut blev han sin egen och allas. och det smärtar mig samtidigt som det gör mig nyfiken och otålig - vem är han, vem ska han bli?
och när jag sitter och tänker att min kärlek till honom är för stor, att den gör för ont, att den inte går att hantera, vill jag slita honom upp ur sängen och prata med honom, försöka få min två år gamla son att förstå hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag älskar honom. och jag säger till honom att jag älskar honom mest i världen och han säger "älskar världen mamma" och jag går sönder och slits itu för hur ska jag kunna skydda honom från allt ont?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar