Bombibombi

igår när jag kom till dagis kom en liten flicka och mötte mig (inga namn nämnda) och när hon såg att jag var blöt - det ösregnade ute - sa hon: "Vilket jävla skitväder det är ute". Och jag sa ingenting! Inga förmaningar eller nånting i stil med ojdå får du verkligen säga så för din mamma. För hon hade rätt. Regn är verkligen bajs. När jag inte hade barn var det mindre bajs, men nu måste man tråckla på regnskydd och skit och sen ser han ingenting därinne även om vi har ett genomskinligt (mountain buggy, 500 spänn, gick sönder efter tredje användningen, det är kvalitet det!) regnskydd. Det blir ju liksom imma därinne. Så blir han sur. Han kan ju inte se något ungstackarn. Jag får muta honom med banan. Overallen blir full med banankladd. För er som inte har barn: banan är en förrädisk frukt (bär, jag vet att det är ett bär men det är ju ändå en frukt), barn älskar banan och det är ett super mellanmål. Men bananen har andra egenskaper också, så som att ge fläckar som inte går bort tex. Andra saker bananer gör är att ungens händer blir skitkladdiga och man måste torka av med vatten eller våtservett pga sockret, det räcker inte med vanligt papper. Bananer åker också lätt ut ur munnen och klenar runt sig, in i lammfäll och hela köret.


Så därför får det gärna sluta regna. På lördag kommer Jennie och Ebbe och då får det absolut INTE vara dåligt väder. Ebbe behöver en dos av natur och höstlöv. Jennie har dessutom gett mig tillstånd att ge Ebbe en kaka = Ebbe kommer gilla mig.



På söndag ska Lisa och jag på roadtrip. Jag ska ha Lisa alldeles för mig själv. Stanna bilen och våldta henne i skogen. Nä det ska jag inte. Men vi ska åka till Ikea. Jag har en lista. Det är sant. En lista. Inga barn med oss. Förra gången vi var på Ikea var Séamy och Albin med. Men jag vill minnas att det gick ganska bra. Nu är de dock större, dvs blir uttråkade snabbare. De vill dessutom leka. Och när vi åker bil börjar Albin gråta, och då börjar Séamy gråta och då blir Albin tyst. Sen blir Séamy tyst, sen börjar Albin gråta, då börjar Séamy gråta och Albin tystnar och så håller det på så. Lagom stressigt. Och det här är när vi åker till Kristianstad. Älmhult är lite längre.



Séamy kan för övrigt fortfarande inte gå (rekordet är tre steg och de var av misstag), men han kan säga traktor. Min son, det språkliga geniet, kommer nog inte att gå innan han blir två. Stackarn. Men han har det lätt med tjejerna. De brukar gilla killar som har sensitive sides och kan uttrycka sig.



Vi har gjort iordning Séamys rum. Det hela hade en ett år lång startsträcka, sen tog det tre timmar. Det är SÅ fint. jag är glad. och min garderob är nästan färdig. Rummet är så stort, så ljust och luftigt. Allt är så fint och det kändes som en tyngd lyftes från mina axlar. Det enda som fattas är lite hyllor, bord och sånt extra men det köper jag på söndag. Vi har även köpt ett till huvud, leoparden däruppe (går fortf bara att lägga bilder där). han ÄLSKAR kon. varje morgon när han vaknar säger han KO KO KO!

Nu måste jag äta och sen fortsätta läsa. Läskurs igen. Maaaaah så tråkigt. Inte att läsa men att det är det man får göra hela dagarna, läsa skönlitteratur. Kanske kan låta som en dröm för vissa men jag är mer hands-on när det gäller mina studier, vill gärna skriva och göra saker också. Jaja, ska snart skriva uppsats så då får jag mitt.